Mina reflektioner

Idag besökte jag och sonen Tekniska museet för första gången på ett par år, mycket har ändrats sedan vårt senaste besök och ännu mer har ändrats sedan mitt första besök på Tekniska museet 1966, några månader efter att familjen flyttat upp till Stockholm från Malmö.

På 60-talet älskade jag tekniska museet, så gör jag även idag, men misstänker att en nydaning behövdes för att locka de stora besöksskaror man gör idag, på 60-talet bestod besökarna främst av äldre män, som barnfamilj kände man sig nog lite udda på den tiden. I dag är det barnfamiljerna som dominerar museet, de äldre männen är relativt få och så bör det vara, ska ett museum överleva måste man inrikta sig mot den framtida generationen, barnen. (Idag tillhör jag nog gruppen äldre män)

Idag såg vi dels utställningen Robots från de tidigaste mekaniska skapelserna till de allra senaste humanoiderna, sonen var inte lika begeistrad som jag, tror att det beror på att robotar under min uppväxt var fantasi och framtidsvisioner, idag finns det robotar både här och där, även om de inte är så människolika som man trodde att de skulle bli på 60-talet. Trots det är vårt samhälle tämligen robotiserat, vi har sk industrirobotar som svetsar ihop bilar och allt möjligt, vi möter en robot när vi ringer en kundtjänst som frågor oss om vad vi vill och kan ge svar på enklare frågor, detta är bara början.

Det finns numera en stor avdelning med datorer och dataspel att betrakta, sonen spelade med stor förtjusning några gamla sk arkadspel, grafiken går väl inte riktigt hem hos dagens ungdomar, men han gillade det ändå. En attraktion från min barndom återstår dock, modelljärnvägen som skapades av Uno Milton under 40- och 50-talet, modelljärnvägen är i sig ett mästerverk, allt är hemmabyggt förutom motorerna i loken. Uno Milton gick bort under 2018 vid 90 års ålder, men jag har träffat honom många gånger under mina besök på Tekniska museet under 60- och 70-talet, så har även sonen gjort på 2010-talet.