Domar & fördomar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-11
Misstänkt för våldtäkt fick fängelse tre år - utan rättvis prövning
Ett stycke modern svensk rättshistoria som vittnar om ett rättsväsende där fördomar och förutfattade meningar kan räcka för en fällande dom.
Strukturen, systemets aktörer har genom ett slentrianmässigt agerande på felaktiga grunder dömt en person till tre års fängelse för våldtäkt.
Det är mitt i natten. Tre unga kvinnor, som är lätt berusade och kissnödiga, går förbi en krog där två män håller på att låsa. Kvinnorna ber att få låna toaletten. En av dem, Marika, flörtar med Peter, en av de anställda. Hon vill att han ska bjuda på drinkar. Peter tvekar. Han är trött och vill hem. Men kollegan vill festa med kvinnorna och övertalar Peter att hälla upp drinkar. När de har druckit några klunkar säger Marika till Peter att hon mår illa och vill att han följer med henne till toaletten, där de har sex.
Några timmar senare stoppar polisen tunnelbanan där Marika befinner sig. En av väninnorna har anmält Peter för att ha våldtagit Marika. Polisen åker till Peters farbror, krogens ägare, och griper denne. Nästa dag ringer Peters faster till honom och undrar om han vet varför polisen har gripit hennes man. Peter inser att det kan ha med Marika och hennes väninnor att göra. Han hade ju slängt ut dem när de i fyllan hade blivit för jobbiga. Peter åker till polisstationen. Farbrodern släpps. Istället grips Peter. Och häktas. Efter två veckor släpps han.
Något år senare blir Peter kallad till förhör. Man har funnit bedövningsmedlet Lidokain i Marikas blod och anklagar honom för att ha drogat Marika för att sedan kunna utnyttja henne. Peter berättar först inte att han har undanhållit något. Något han skäms för. Innan samlaget hade han sprejat sitt könsorgan med en populär produkt som fördröjer utlösning, en sprej som innehåller Lidokain och bedövar det manliga könsorganet. Åklagaren tror att det är en efterhandskonstruktion och Peter döms i både tingsrätt och hovrätt för att ha våldtagit Marika och drogat henne med bedövningsmedlet Lidokain.
I domstolen tog målsägarbiträdet fram utskrifter på turkiska från Internet och påstod att de var bevis på att sprejen är en känd våldtäktsdrog i Turkiet. Utskrifterna översattes inte. Peter är dessutom inte turk och behärskar inte turkiska. Marikas advokat hade hittat ”en turk” som var skyldig till våldtäkt och lyckades övertyga åklagare och domstol. På felaktiga grunder dömdes Peter alltså för att ha drogat och våldtagit Marika. Hade rättsväsendets aktörer gjort sitt jobb hade de funnit att den mängd lidokain som fanns i Marikas blod låg under den nivå man får efter att till exempel ha dragit ut en visdomstand. Domstolens logik i Peters fall skulle innebära att väldigt många som besöker tandläkare per automatik blir drogade. Medicinska experter i fyra länder som vi har pratat med säger att den enda rimliga förklaringen till att man funnit lidokain i Marikas blod är att Peter använt det sexhjälpmedel som han skämdes att berätta om. Marika hade också påstått att Peter använt våld mot henne och att en rodnad på hennes kind vittnade om det. I rätten konstaterades dock, efter vittnesmål från väninnorna, att denna rodnad uppkommit då Marika i smått berusat tillstånd sprungit emot en öppen bildörr några timmar innan hon träffade Peter.
Vi har läst domar och förundersökningsmaterial och funnit en skrämmande process. Ett stycke modern svensk rättshistoria som vittnar om ett rättsväsende där fördomar och förutfattade meningar kan räcka för en fällande dom. De här beskrivna omständigheterna är bara en bråkdel av allt det märkliga som genomsyrar detta fall. Vi hade önskat att strukturell diskriminering i rättssystemet bara var rykten och att vi inte hade behövt skriva det här debattinlägget. Men faktum är att strukturen, systemets aktörer, genom ett slentrianmässigt agerande och på märkliga och för vårt rättsväsende fatala grunder har dömt en person till tre års fängelse för våldtäkt. Åklagarna har inte verkat för att för- och nackdelar för alla parter ska utredas. Poliser som på vilken journalistskola som helst skulle bli kuggade för sin förhörsteknik. Domare utan någon som helst självständig hållning som har fastnat i åklagarens beskrivning av händelseförloppet och därmed aldrig genomfört någon rättvis prövning av vad som egentligen hände denna vinterkväll.
Fotnot: Peter och Marika heter egentligen något annat. Peter har lämnat in en ansökan om resning.
Helena du Rées och Nuri Kino