Fanny och Alexander - Bergmans finalnummer med extra allt
Ingmar Bergmans återkomst till Sverige blev en fest i färg, spektakel och sagoberättande. Bergmanpoddens panel hyllar skådespelarna och återupprättandet av teaterns magi.
Titel: Fanny och Alexander
Regissör: Ingmar Bergman
Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Skådespelare: Bertil Guve, Pernilla Allwin, Jarl Kulle, Allan Edwall, Ewa Fröling, Jan Malmsjö, Erland Josephson, Gun Wållgren, Börje Ahlstedt, Christina Schollin, Stina Ekblad, Mats Bergman, Pernilla August mfl.
Genre: Drama
Svensk premiär: 17 december 1982
Bergmanpoddens betyg: 4
När teaterdirektör Oscar Ekdahl blir sjuk och dör, gifter Fannys och Alexanders mamma Emilie om sig med biskop Vergerus som varit vid hennes sida efter makens död.
Fanny och Alexander är Ingmar Bergmans stora familjeepos som för oss genom röda sammetsdraperier, in mot kala stenväggar, spikande vindar och ut igen genom fladdrande sommargardiner i husen Ekdahl, Jacobi och Vergerus. Filmen recenserades Bergmanpoddens finalavsnitt DEL 28 av Suzanne Osten, Caroline Krook, Shima Niavarani, Roger Wilson, Leif Zern och Gunnar Bolin.
Caroline Krook ger betyget 5:
- Bergman lyfter fram leken och tar oss med in i den. Det är en saga där rollerna är svartvita och överdrivna och kontrasterna totala men det gör ingenting för vi köper det så fort vi får se Alexander spela i sin dockteater.
Roger Wilson ger betyget 4:
- Jag tycker att den trots sin storslagenhet är ganska spretig och osammanhängande. Här samsas stramt kostymdrama med scener som mer liknar en intrig i Dallas. Det är de här hoppen som gör det svårt att sätta en femma. Annars var en av mina stora behållningar av den långa versionen att få se Pernilla Wahlgren spela demon på vinden!
Shima Niavarani ger betyget 4:
- Om jag skulle dela upp det så skulle den första delen få fyra och delen i biskopsgården få fem, den tycker jag är den bästa. Jag tänker på hela filmen som en revansch från Bergman efter exil, konflikter och misslyckade projekt åter får visa på teaterns magi och ge upprättelse åt det arbete han gjort under alla år.
Leif Zern ger betyget 3,¾:
- Det blir tre och trekvarts, för det är en av få filmer som det inte riktigt går att sätta betyg på. Den är bra men blir ibland för bra, så att man mest sitter och undrar över hur de har fått till allt, vad det kan ha kostat och så vidare.
Suzanne Osten ger betyget 5:
- När jag såg tv-serien då den kom avskydde jag den och var väl präglad av tiden och mitt eget filmarbetes verklighet där Bergman var den kom och tog all finansiering och bara ägnade sig åt dåtiden, 1800-talet och dessa dekolleterade kvinnor. Men nu när jag har tittat på den igen nästan 40 år senare och så ser jag de där magiska, obegripliga delarna som jag verkligen gillar, och vilket skådespeleri! Jarl Kulle, till exempel, har aldrig varit så levande som här och Allan Edwall är ju helt magisk.
Gunnar Bolin ger betyget 5:
- I den långa versionen finns delar som verkligen visar på detta med lek och magi, som scenen då Oskar Ekdahl går in till barnen på julnatten när de har svårt att somna, och börjar berätta om en gammal pinnstol. Och den fantastiska Gun Wållgren, vars replik vi ju har i Bergmanpoddens signatur, som gör en så spännande roll som Helena Ekdahl, hennes första samarbete med Bergman. Medan de andra har sina tydliga och typiska roller i det Bergmanska spelschemat så är hon liksom hel och sammansatt och svävar lite över alla de andra.
Snittbetyg: 4 (4,4)
