Femen på väg in i en ny fas

Det ukrainska dramat har nu utmynnat i att oligarken Janukovitj har ersatts som president av en chokladmiljonär. Alla profilerna från Maidandemonstrationerna tycks ha försvunnit genom en fallucka. En av de mest profilerade proteströrelserna som tycks ha gått upp i rök är den radikalfeministiska gruppen Femen, som under några år väckte sensation genom aktioner där de använde sina bara bröst med påmålade slagord som vapen.

Delvis är det sant att Femen har stått utanför det senaste årets omvälvningar i Ukraina. Efter att myndigheternas reaktion under de första åren efter gruppens bildande 2008 var ganska måttliga, trappades förtrycket stegvis upp och hösten 2012 flyttades högkvarteret från Kiev till Paris.

Ändå är det delvis en illusion att Femen inte deltagit i det ukrainska dramat. I början av mars i år gjorde två Femenaktivister en aktion vid Krims parlament med parollen ”Stoppa Putins krig” på sina bröst. De blev snabbt gripna, men aktionen väckte föga uppmärksamhet i Väst. 

Femen har viftats bort som ett ytligt sätt att använda sexualitet för att skapa uppmärksamhet. Den sortens anklagelser fick förstås en skjuts när det i höstas avslöjades att det hela tiden funnits en man i bakgrunden, Viktor Sviatsky. Femen-kvinnorna försvarade sig med att han dels var en gammal kompis, dels fungerat som en sorts producent, men inte som politisk ledare. En del kritiker tyckte att det var avslöjande att en grupp som utgav sig för att hata manssamhället hade haft en man som medarbetare.

Men när man läser den franska journalisten Galia Ackermans bok om gruppen, Femen, som nu kommit på engelska och är uppdaterad till början av 2014, finner man att Femen-kvinnorna visserligen hatar manssamhället, däremot inte män. Tvärtom hänvisar de till en rad män, från Marx till Bebel, särskilt boken ”Kvinnor och socialism”, som inspirationskällor.

En slående faktor är Femengruppens mod. De har tagit risker, och efterhand fått betala ett högt pris i form av fängelsevistelser och fysisk misshandel. Sommaren 2013 blev såväl två av gruppens grundare som Viktor Sviatsky allvarligt skadade av maskerade män.

En huvudpunkt på Femens politiska program är kamp mot normalisering av prostitution. I samband med EM i fotboll i Ukraina 2012 proklamerade de: ”Ukraina är ingen bordell!”.

I sitt manifest kräver de ”det totala utrotandet av prostitution genom kriminalisering av kunder, investerare och organisatörer.” De nämner uttryckligen Sverige som ett föredöme.

Ett annat krav i manifestet är ”den totala åtskillnaden mellan kyrka och stat och förbud mot ingripande av religiösa skäl i moderna kvinnors civila, sexuella och reproduktiva liv”. De är övertygade ateister och har gjort uppmärksammade aktioner vid kyrkor, moskéer och t o m vid Vatikanen i Rom. Detta har vållat kritik, de har beskyllts för islamofobi. Och till och med deras egen spökskrivare Galia Alterman, kritiserar dem i bokens efterord  ”meningslösa förolämpningar mot Kyrkan och dess andlige ledare Påven”. Alterman refererar också med instämmande en egyptisk feminist som slagit fast att ”vi behöver inte Femens hjälp”.

Jag kan hålla med om att kristna och muslimska kvinnornas befrielse i första hand måste vara deras eget verk. Men jag håller helt med Femen om att religiösa institutioner som bekämpar kvinnors frigörelse måste kunna kritiseras, oberoende av om det handlar om kristendom, islam, hinduism eller någon annan religion.  Det är en missriktad form av tolerans att se genom fingrarna med kvinnoförtryck bara för att det propageras och utövas av grupper som i andra avseenden själva är diskriminerade.

Vad händer nu med Femen? Galia Ackerman menar att gruppen har spelat en historisk roll, men nu är på väg in i en helt ny fas, delvis för att den lämnat Ukraina och ska försöka hävda sig i en västlig miljö som är helt annorlunda. Nu finns Femengrupper i många länder, tusentals kvinnor är involverade. Men i västvärlden räcker det inte långt att visa sina bara bröst för att väcka uppmärksamhet. Och att göra den sortens aktioner i de värsta kvinnoförtrycksländerna, typ Iran och Saudiarabien, vore förenat med livsfara.

Samtidigt krävs förnyelse. Kan en spontanistisk aktionsgrupp som Femen överleva utan att byråkratiseras och förlora sin själ? Kanske.

Ett exempel med vissa likheter är Greenpeace, som också är en aktionsgrupp som arbetar med uppseendeväckande happenings. Genom ökad professionalisering har Greenpeace lyckats behålla aktualitet och relevans i åtskilliga årtionden. Femen berättar om hur de själva har blivit allt proffsigare, med detaljplanering och PR-arbete inför varje aktion, som för tankarna till en teaterpremiär.

Kanske är det en radikalfeministisk variant av Greenpeace som efterhand kommer att växa fram ur Femens nya högkvarter i Paris. Det vore sannerligen synd om Femen försvinner. Det som drogs igång 2008 av fyra ukrainskor i tjugoårsåldern, Inna, Anna, Sasha och Oksana, var en så frisk fläkt att man hoppas den fortsätter att blåsa patriarkatet i ansiktet länge än.

/Per Gahrton

Litteratur:

Galia Ackerman - Femen (Polity Press, UK, 2014)