Teater:

FANNY OCH ALEXANDER

Lustfylld. I familjen Ekdahl är leken central i ”Fanny och Alexander”. Foto: OLA KJELBYE

Av: Ingmar Bergman.

Regi: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg,

Kostym: Ann-Magret Fyregård.

Ljus: William Wenner.

Koreograf: Lisa Alvgrim.

Mask: Elisabeth Wigander.

Med: Mia Höglund-Melin, Jakob Eklund, Carina Boberg, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Ulla Skoog, Eric Ericson, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Emelie Strandberg, Lars Väringer, Johan Hafezi, Thomas Nystedt, Victoria Dyrstad samt barnen Wilmer Hellsten, Wilmer Lygnholm, Tim Lundberg, Alice Påhlsson, Elsa Lundqvist Sahlin, Edith Tillander, Isak Dahl och Charlie Parkrud, som alternerar i rollerna som Alexander, Fanny och Ismael.

Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare).

Premiär: 14 december 2018.

I min värld är det enkelt; i valet mellan biskop Vergérus stränga askes och iskalla kärlek och teaterfamiljen Ekdahls fantasifulla tillvaro, tillåtande gränslöshet med sina interna dramatiker tar jag det sistnämnda.

Men Ingmar Bergman ber oss inte välja. Han visar i ”Fanny och Alexander” egentligen på två dysfunktionella familjer, där den ena drivs av lust och fägring stor. Där teaterns tjocka murar skapar en fantasifull och lekfull värld innanför, där spår av verkligheten kan tränga in. I biskopens traumatiserade tillvaro drivs man av gudsfruktan och i denna schartauansk fostran stannar livet upp i ett skoningslöst regelverk.

Men hellre då leva i kreativitet, som inte är perfekt, där ångesten lurar kring dansen runt julgranen, men där glädjen också tindrar ikapp med juldekorationer och -ljus.

Av detta har Eva Bergman djärvt gjort sin uppsättning av fader Ingmars mästerverk.

Ja, jag skriver djärvt, för dels har så många sett filmen och tv-serien och dels sitter demonregissören själv i sin himmel och kikar ner; ”Blir det här som jag skulle önskat?”.

Hur fri man än är som konstnär pockar alltid ett fadersarv på och om inte i de egna tankarna, så hos illvilliga skribenter som jag, som vill dissekera och analysera.

Eva Bergman jobbar tillsammans med scenografen Tofte Lamberg med tre scenrum; det röda står för familjen Ekdahls hem och teatervärld, det kargt vita för biskopens hem och det mystiska för juden Isak Jacobis. I de två förstnämnda fungerar det utmärkt. Inledningsscenen med julfirandet är smittande och sätter snabbt grunden för familjen Ekdahls värld av förståelse och intriger som insups med samma intensitet som någonsin cognacen. Skiftet från det levande till det naket avskalade i biskopens hem är drabbande. Här får skådespelarna Carina M Johansson, Marie Delleskog och Victoria Dyrstad ställas på prov då de i sina roller kliver från en del av familjen Ekdahl till biskopens. Victoria Dyrstads Justina, hembiträde hos biskopen, är hudlös och intensiv. Carina M Johanssons syster till biskopen stramt stringent; det är alltså mer än kläd- och perukbyten som skiftar rollerna.

Happy meal. Hos biskop Vergérus härskar iskall disciplin. Foto: OLA KJELBYE

Men i Isak Jacobis av mystik präglade hem, där barnet Ismael är inlåst, går Bergman och Lamberg bort sig. Det blir för stort. Lite iscensättande ljud, ljus och rök skapar inte den förtätning som krävs i det allt för stora scenrummet.

Kanske blev det bedrägligt att ha i närmast fast scenografi, som med enkla medel skiftas.

Jag önskar också att rollen av den girige, men ömsinte juden Isak Jacobi hade fått något annat att bita i än Ingmar Bergmans schablon. Här vrider och vänder Lars Väringer skickligt på sin gestalt, men utan att balansera rollen till något utanför karikatyren.

Och visst kunde delar av överspelet, som ju sker i vissa scener, hållas tillbaka. Det bjuds vi ju på med emfas i scenen när ”Hamlet” ska spelas på familjen Ekdahls teater och behövs ju inte senare.

Men ”Fanny och Alexander” naglar ändå fast sina åskådare med värme, humor och dramatik. Det är en föreställning som i första akten rapsodiskt dansar iväg, men där också bjuder in med förklaring till de intriger som ytterligare dramatiseras i andra akten.

Jakob Eklunds biskop är kärv, men desperat, iskall och känslig. Mia Höglund-Melin gör Emilie Ekdahl vilsen, kärleksfull och stark. Hon som förlorar sin man, teaterdirektören (Johan Gry), men som också förlorar sig i biskopens stränga kärlek. Det är en fatal scen och utveckling, som smärtsamt ligger så nära verkligheten. Hon går verkligen från sprudlande och gnistrande till hopplös och närmast apatisk. Skickligt.

Det är ett rikt persongalleri på scenen, precis som i filmen från 1982, där var och en får sin stund i ljuset. Det är skickligt hanterat av Eva Bergman, men förstås också av skådespelarna. Men inget ”Fanny och Alexander” utan barnen i fokus. Elsa Lundqvist Sahlin (Fanny), Tim Lundberg (Alexander) och Charlie Parkrud (Ismael) fick ta ansvaret med den äran på premiären. Scenen med biskopens upptuktelse av Alexander är brutalt andlös. Där biskopen kräver sanning, men piskar fram en lögn om kärlek och underkastelse.

Slutligen musiken. Utan den ingen uppsättning av Eva Bergman. Med den skapar hon ytterligare en illusion, en stämning som bjuder på fest som drama. Det här är en orkester som lätt svingar från en genre till en annan, alltid med samma lust och lidelse.